Telemarken och Gaustatoppen 2006

Fotot taget i nordostlig riktning precis när jag kommit under molnet.

2006 års Norge-vandring bestämdes till andra helgen i September. Målet för resan var från början ”Tungan” vid Sörfjorden, men vi fann snart att det skulle bli att gapa efter för stort stycke.
Nu bestämdes istället att vi ena dagen skulle bestiga Gaustatoppen och andra dagen gå in till Folgefonn (glaciär). Vi som åkte den här gången var Roy, Joachim, Lars ”Lappen” Haara och undertecknad.
Övernattningen skedde även den här gången i Roys systers stuga i Telemarken.

Vi åkte efter lunch från jobbet och tog färjan mellan Strömstad – Sandefjord och var framme vid stugan när mörkret hade infunnit sig. I Strömstad bunkrade vi upp livsnödvändigheterna för helgen.

Vädret var så där och det var länge en fråga om vi skulle ta toppen första eller sista dagen.
Men det fick bli Rjukan och Gausta på fredagen.

Från stugan till Gausta var det en bilresa på två timmar. Ser man på kartan så tror man att det är cykelavstånd. Vädret var mulet under resan och någon sol skulle vi nog inte få se under dagen.

Rjukan

Rjukan är ett långsmalt samhälle nere i en dal. Solen tittar inte ned så ofta under vinterhalvåret. Samhället har mest kommit att bli känt för oss från andra världskriget då tyskarna framställde tungt vatten för krigsindustrin. Vi stannade en stund och pudrade våra näsor på en bensinstation innan vi åkte mot Gausta.
 

Rjukan och Gaustatoppen i bakgrunden.

Gaustatoppen 1883 m.ö.h.

Kriget i Vemork – Rjukan

Tungt vatten hade en ovärderligt betydelse för att framställa atomvapen och dom allierade ville på alla vis stoppa tyskarna från detta.
I november 1942 förolyckades 34 kommandosoldater när dom med glidflygplan skulle landsättas på fjället. I februari 1943 sprängde norska fallskärmsjägare anläggning, som snabbt kunde byggas upp igen. November 1943 bombades anläggningen av flyg och produktion blev omöjlig att genomföra. Många civila omkom samtidigt och i februari 1944 försökte tyskarna att transportera ut halvfabrikat via tågfärjan som går över Tinnsjön och ned till hamnarna vid kusten. Norska motståndsmän blev då tvungna att spränga färjan som sjunk med många civila offer.
Händelserna under kriget har filmatiserats många gånger.
 

Jocke klättrar stadigt och på huvudet har han
sin fräcka buff.

Toppstugan insvept i ett moln.

Gaustatoppen

Söder om toppen går vägen från Rjukan och där var också startpunkten för vandringen. Vi bytte om till vandrarutrustningen. Vi såg hela tiden toppen, med någon konstig betongklump. Betongklumpen såg ut som ett av brandkårens höga torn, för att torka slangar. Det var fredag när vi gick, men det kändes ändå som att det var helg, för vi var absolut inte ensamma i leden. Vi blev omkörda av alla, oavsett klädstil. Klädstilen avslöjar inte i vilken kondition vandraren är i, men vi vill nog gärna tro att en person som har händerna i byxfickorna och går i lågskor inte är någon van vandrare. Men ändå gick en sådan person förbi oss. Roy hade sagt att från toppen kunde man se 1/6 del av Norges yta, eller var det 1/3 del? Hur som helst så låter det fantastiskt. Då skall man ha klart för sig att Gaustatoppen ligger mycket centralt placerad i södra Norge, där Norge är som bredast. Men för att lyckas med det så krävs ju att det är klart där uppe och det var det….ännu.
Vi mötte många yngre förmågor som förmodligen hade startat mycket tidigt på dagen. Troligen var det ett antal skolklasser och en friluftsdag som dom hade. Skiljer en del från dom svenska. Ju närmare vi kom toppen, ju närmare kom molnet. På något underligt meterologiskt sätt så fastnar moln alltid på topparna. Men inte när man ser dom från marken! Det där med avståndskänsla är också något som lurar tidsuppfattningen, eller går klockan ovanligt fort i dom norska bergen?

Väl uppe så syns en betongklump och en till med fönster i dimman. Det visar sig vara en öppen toppstuga med mycket värme och servering! Helt otroligt – ett café i ingenstans. Jag som hela tiden var inställd på att äta dom medhavda ägg och korvmackorna i en klippskreva, finner nu detta paradis. Inte för att jag såg något därinne p.g.a. igenimmade glasögon, men bara komma in och få sitta ned.

Helt klart ett taktiskt drag från Roy att inte säga något om toppstugan. För tänk om det då hade varit stängt. Toaletten låg däremot ute i kylan.

Ett sällskap därinne var lite otypiskt och till slut förstod vi att det var kommunanställda från Skien 5 mil bort, som var där på gruppövning över dagen. Sådant gör vi heller inte i Sverige, eller gör vi? Det var kul för oss ”arbetsskadade” att fundera på över vem som var chefen, sekreteraren, ledarskapsutvecklaren eller han som tyckte det hela var befängt.

Nästa mentala utmaning var förstås att lämna det goa stället och bege sig nerför berget. Jag startade före dom andra som köpte vykort. Mycket för att jag inte hade samma tempo som övriga gänget.

Väl nedanför det lilla molnet så öppnade sig Norge för mig. Fantastisk utsikt. Tur att det inte var denna utsikt från toppstugan, för då hade vi inte lämnat stället.

Inne i berget gick något så fantastiskt som en liten linbana, med en öppen vagn för 10 personer. Men den var inte öppen för allmänheten och tur det för cellskräcken var nog påtaglig.

Innan vi gick så skrev vi i gästboken. Roy skrev att det var andra gången han var där och den äldre kvinna efter oss skrev att hon var där för sjätte gången. Under nedstigningen så blev omsprungna av alla. Vi tog det lugnt för utsiktens skull – förstås.

Väl tillbaka i stugan så festade vi rejält, med mycket god mat och gott vin. För nästa dag skulle vi bara vara turister och besöka den stora glaciären Folgefonn vid Sörfjorden, som är en fjordarm till den stora Hardangerfjorden. På väg dit så blev vi stoppade i en poliskontroll och polisen som bad mig blåsa hade den största mustasch jag någonsin sett i verkligheten. Polisen tackade mig faktiskt för min omtanke att stänga av motorn – men då visste han inte att jag arbetar med arbetsmiljö

 

Telemarken och Gaustatoppen 2006